tinastruth

Det hände ju faktiskt något bra idag med..=)

Datortomografiundersökningen av dina lungor den 11/3 visar helt normala förhållanden.

Detta betraktas som mycket positivt.

Hahaha...

Ja, tack för det iaf!!

Sålänge!

XD

Förlåt, Förlåt, Förlåt.

Ni är så trogna som tittar in här & jag har varit helt värdelös. Jag vet!

Mitt liv är ett kaos. Skulle vilja tillägga "just nu" men det känns som det varit så ett längre tag nu, så det känns fel.

Här är det planering dag för dag som gäller.

Vi har häcken full varje ledig stund & Jonas jobbar som en galning. Och  det lär inte bli bättre än på ett tag.
Det har vi ju varit medvetna om ett bra tag, men det är rätt jobbigt ibland. Särskilt planeringen, som sagt.
Jonas skulle jobba hela denna helg, i Södertälje. Ja, det är min man som ska programmera dessa enorma öppningsbara broar ni alla ser när ni ska till storstan. *stolt* :) Men helt plötsligt blir han "ledig". Skönt det iaf!

Idag har jag varit ute på kundbesök med Andreas. Det är jättekul, och nyttigt att komma ut i butikerna & se hur det ser ut, och hur de presenterar & jobbar med våra varor. Jag sitter ju mest på kontoret - så det är kul!
Ja, vi hann ju in en sväng på GeKås med. Det blev dyrt...men jag har nog iaf aldrig varit så nöjd med mina inköp där som idag.

Mamma. Har inte "pratat" så mycket om henne här. För att det är så svårt. Det är svårt för oss "barn" & familj, att se och nästan omöjligt att förstå vad som händer/har hänt med vår trygga, stabila, kloka och jordnära älskade mamma.
Det som är ännu svårare är att sätta ord på situationen. Det går lixom inte ens att skriva av sig - för allt är så sorgligt, jobbigt och komplicerat, så det går inte att få någon "utomstående" att förstå i alla fall.
Om sanningen ska fram, och det ska den väl, så har jag till och med svårt att prata om det med mina allra närmaste vänner. Jag undviker, och negligerar ofta vad som händer inför er. Förlåt! Det är inte för att jag underskattar er empati eller att jag tror att ni inte bryr er - för jag vet att ni gör det - men jag orkar inte sätta ord på alt ibland. Vi försöker just nu för fullt, att försöka hantera detta på ett bra sätt - inom familjen.
Så kanske blir hon nu "placerad" på Kolonigatan i Skänninge. Inget fel på det stället i sig, vet t.o.m ett par som jobbar där. Säkert helt okej... Men detta är förmodligen sista gången i sitt liv som vår mamma flyttar. Vi vill inte att det ska bli till Skänninge som hon aldrig haft någon anknytning till. Men man måste ta det som man blir erbjuden. Tydligen. Men det måste väl finnas folk i Skänninge som vil vara där då? Som fått plats i Mjölby??!
Byråkratin i det hela kan göra en vansinning! Människan är bara en bisak bakom en lunta papper, regler & politiska beslut.
Det som samtidigt är väldigt sorgligt, ja - rent av tragiskt är att vår kamp för att mamma ska få det bästa, och det hon uttryckligen bett oss om - gör henne till en bricka i ett spel. ja, jag sa ju att det var för komplicerat att "prata" om...

Just som jag "bråkar" med kommunen och dess usla försök till en värdig sjuk  & äldrevård, är jag j*kligt missnöjd med vår skola och barnomsorg. Försöker engagera mig där med - men just nu blir det varken hackat eller malet känns det som. Jag vill bara ha mer tid & energi för att få ork & lust att slåss för det som är fel, i samhället i stort, men framförallt i vår egen kommun. Det finns så mycket felprioriteringar överallt, som gör varje sund människa galen! Och ansvaret för detta är tydligen väldigt flytande!

Ett litet tillägg här, som inte har med ovanstående att göra;

Jocke & Camilla, Per & Madde - ni är underbara grannar! Tack för all hjälp denna ogudaktiga vinter! :)

Sålänge!

XD

Vissa beslut är så oerhört svårt att fatta.

Man kan bestämma sig för att man vill förändra någonting. Och sen försöker man. Helhjärtat. Ibland halvhjärtat. Allting beror ju på hur pass illa man far av situationen/relationen.
När man har försökt ett antal gånger - och det inte fungerat, blir det svårare & svårare hela tiden. Man tappar lixom tron på sej själv & sin egen styrka och kapacitet. Helt plötsligt blir det så stort. Det blir plötsligt ett livsavgörande BESLUT. För att om man gör ett försök, och misslyckas är man förlåten. Men om du fattar ett beslut och misslyckas är det avgörande på ett helt annat sätt.

Kanske är det bara min egen värdering i tyngden av orden och skillnaderna, men för mej är det viktigt.

Så har jag då fattat ett beslut.

Jag har beslutat mej för att avsluta en väldigt lång relation.Jag vet inte om det är ett impulsivt beslut - eler något som grott under en längre tid. Orkar inte analysera, för ovanlighetens skull. Jag vet bara att jag är utled & trött på det.

Jag har dock under några dygn, av frustration, ilska, maktlöshet, och inte minst intensiv rädsla bestämt mej.

Jag vill göra slut.

Det är så svårt. Ibland, eller nej -ofta - önskar att jag aldrig hade mött dej..

Vi  har brutit förr, du & jag. Jag har lovat mej själv dyrt & heligt. Men ändå tagit dej tillbaka. Gång efter gång.

Du.
Jag tycker att du bara tar och inget ger tillbaka. I alla fall väldigt lite i relation till vad jag offrar för dej.
I vilken situation jag än befinner mej i, så kan du bara genom din blotta närvaro, din existens i min närhet och inom mitt synfält - få mig helt ur balans. Jag längtar efter dej. Fortfarande efter alla dessa år.
Du älskar det. Mitt irrationella beroende av dej. Och du utnyttjar det skoningslöst.

Det finns så mycket dubbelmoral i vår relation. Du pockar på min uppmärksamhet. Du finns där för mej hela tiden. Du tillfredställer mina behov. När vi är på den nivån, så älskar jag dej förbehållslöst.

Sen finns det en annan aspekt. Du utnyttjar mitt tålamod och min lojalitet. Utan skrupler. Du låter mej ständigt att leva med dåligt samvete.  Du jävlas medvetet med mej. Jag bråkar med dej - och barnen säger "sluta, snälla sluta"...

Det var typ kärlek från första ögonkastet när vi träffades första gången. Jag kände direkt att du gav mej nå´nting, att jag mådde bra av att vara med dej.
Men det var ju svårt att erkänna, ens för sej själv. Jag, den starka & oberoende. Jag intalade mej att du var en tillfällig relation, och att jag aldrig skulle kunna leva ett liv med dej. Men det har vi iaf gjort nu i många år.
Vi har så mycket gemensamt. Du har upplevt alla sidor av mig. Jag har delat glädje och sorg med dej.
Jag har försvarat dej när folk har ifrågasatt dej. Du har tröstat mej när jag varit ledsen. Du har firat framgångar med mej, och du har hjälpt mej i mitt livs eländigaste stunder.
Men jag inser nu att du aldrig egentligen brytt dej om mej. Allt du har gjort har varit av rent egoistiska skäl.
Jag ser ju nu att allting hela tiden bara varit på dina villkor.

Jag älskar dej. Men ibland tror jag att jag hatar dej.

Ja. Både du och jag vet att det inte fungerar längre. Nej, förresten. Jag vet. Du skulle nog helst bara vilja tralla på i samma gamla uttjatade fotspår - om det var upp till dej.
Men nå´n av oss måste ju ta tag i det. Och du kommer ju aldrig att göra det. Så då måste ju jag.

Men. Jag är rädd. För vem är jag utan dej? Du & jag. Vi är ju ett begrepp. Kan jag överhuvudtaget leva utan dej?

Det är egentligen en dum fråga. Jag vet ju att jag måste. För jag orkar inte längre leva med dej.

Jag vill vara fri. Jag vill leva mitt liv utan dej nu.

Det kommer att bli svårt. Jag kommer förmodligen att bryta ihop. Men älskling, jag måste!

Jag vet att du inte läser det här. Men detta är vår sista helg tillsammans. Vi kommer att träffas, och vi måste skapa en annan relation till varandra. För vi har allt gemensamt, många gemensamma vänner osv. Vi måste försöka hantera det och lära oss umgås på ett annat plan. Men inte just nu. Låt os undvika att träffas. Jag klarar inte av det på ett tag nu.

Jag tänker ta vara på varje minut av den här helgen med dej. För på söndagkväll släpper jag bomben. Och ingenting kommer nå´nsin bli sej likt igen.

Jag har bestämt mej!

Jag måste ge livet en chans. Utan dej.

Det är över nu.


Med sorg. I varje del av mej.

XD