Sorg.
Från hjärtat då!
Älskade mamma!
Jag är så arg på dej. Jag är så frustrerad och maktlös. Tala om för mig vad du vill att jag ska göra?
Yngst i barnaskaran. Ja, det är ju jag. Jag har alltid fått höra vilken fördel för mej som det skulle vara, och hur bortskämd jag är. Det är säkert en sanning. Från somligas synvinkel..
Somliga. Lustigt ord. Somliga?
Nu vill jag bara försöka beskriva & förklara från in synvinkel. Det sorgliga är att du kommer aldrig läsa det här. Och då kommer du heller aldrig att förstå. Och jag kommer aldrig heller att förstå.
Mamma.
Om inte du varit där hade mitt liv säkert varit så totalt annorlunda än vad det är idag.
Vid nitton års ålder blev jag helt oplanerat gravid. Min relation sprack. Jag mådde så dåligt!
Januari 1991.
Jag kom hem & deklarerade min graviditet. Kommer du ihåg? Jag var fullt & fast övertygad om att jag skulle genomgå en abort. Abort?! Tabort?
Min panik var total...
Du var så lugn & trygg.
Susanne.
Du var med den dagen. I sista sekunden fattade jag vad jag höll på att göra. Varför gjorde jag det då? Jo, för att du Mamma, genom alla år - i dina tappra försök att uppfostra mej - ändå hade nått fram. Jag kunde känna vad som var rätt & fel för mej.
Min tacksamhet är obeskrivlig!
Du gav mej min dotter.
Utan att säga ett dömmande ord eller ens lyfta ett finger!
Jag hade aldrig klarat det utan dej!
Men iaf.
Min dotter kom när jag var så ung. Hon fick verkligen uppleva det bästa av dej. Du stod alltid på hennes sida!
Men nu. Nu har jag ju gift mej & fått två små grabbar också. Och du har blivit gammal. Och sjuk.
Och jag är arg.
Jag är så arg för att du inte låter Olle & Emil få det alla dina andra barnbarn fått av dej. Jag menar då emotionellt.
Mina pojkar undrar, och saknar dej.
Men jag kan inte förklara.
För jag vet ju inte själv vad som hänt.
Jag förstår ju att detta är baksidan av att vara den bortskämda lillasystern. Men jag har svårt att acceptera det!
Jag vill att alla mina barn ska ha en massa underbara minnen av sin mormor. Hur ska jag skapa dessa nu?
Varför gör du såhär?
Jag vet att jag är självisk. Och orättvis mot dej. Men jag saknar dej & din trygghet.
Vem ska jag vända mej till nu?
Om jag bara kan ge mina barn hälften av den stabilitet & trygghet som du ändå lyckats ge mej - trots de "förhållanden", jag inte vill gå in på - men ändå växte upp under, så är jag nöjd.
Jag lovar att försöka!
Älskar dej.
XD
Älskade mamma!
Jag är så arg på dej. Jag är så frustrerad och maktlös. Tala om för mig vad du vill att jag ska göra?
Yngst i barnaskaran. Ja, det är ju jag. Jag har alltid fått höra vilken fördel för mej som det skulle vara, och hur bortskämd jag är. Det är säkert en sanning. Från somligas synvinkel..
Somliga. Lustigt ord. Somliga?
Nu vill jag bara försöka beskriva & förklara från in synvinkel. Det sorgliga är att du kommer aldrig läsa det här. Och då kommer du heller aldrig att förstå. Och jag kommer aldrig heller att förstå.
Mamma.
Om inte du varit där hade mitt liv säkert varit så totalt annorlunda än vad det är idag.
Vid nitton års ålder blev jag helt oplanerat gravid. Min relation sprack. Jag mådde så dåligt!
Januari 1991.
Jag kom hem & deklarerade min graviditet. Kommer du ihåg? Jag var fullt & fast övertygad om att jag skulle genomgå en abort. Abort?! Tabort?
Min panik var total...
Du var så lugn & trygg.
Susanne.
Du var med den dagen. I sista sekunden fattade jag vad jag höll på att göra. Varför gjorde jag det då? Jo, för att du Mamma, genom alla år - i dina tappra försök att uppfostra mej - ändå hade nått fram. Jag kunde känna vad som var rätt & fel för mej.
Min tacksamhet är obeskrivlig!
Du gav mej min dotter.
Utan att säga ett dömmande ord eller ens lyfta ett finger!
Jag hade aldrig klarat det utan dej!
Men iaf.
Min dotter kom när jag var så ung. Hon fick verkligen uppleva det bästa av dej. Du stod alltid på hennes sida!
Men nu. Nu har jag ju gift mej & fått två små grabbar också. Och du har blivit gammal. Och sjuk.
Och jag är arg.
Jag är så arg för att du inte låter Olle & Emil få det alla dina andra barnbarn fått av dej. Jag menar då emotionellt.
Mina pojkar undrar, och saknar dej.
Men jag kan inte förklara.
För jag vet ju inte själv vad som hänt.
Jag förstår ju att detta är baksidan av att vara den bortskämda lillasystern. Men jag har svårt att acceptera det!
Jag vill att alla mina barn ska ha en massa underbara minnen av sin mormor. Hur ska jag skapa dessa nu?
Varför gör du såhär?
Jag vet att jag är självisk. Och orättvis mot dej. Men jag saknar dej & din trygghet.
Vem ska jag vända mej till nu?
Om jag bara kan ge mina barn hälften av den stabilitet & trygghet som du ändå lyckats ge mej - trots de "förhållanden", jag inte vill gå in på - men ändå växte upp under, så är jag nöjd.
Jag lovar att försöka!
Älskar dej.
XD
Kommentarer
Postat av: Marie
kramar om
Trackback
