tinastruth

I dag sansade sig kommunen och mamma fick äntligen en lägenhet i Mjölby. Hon får vara kvar på Slomarp.
"Åh, så skönt", "vilken lättnad" & "nu föll en sten från mina ömma axlar" - sa vi syskon till varandra.
Glada i hågen åker vi upp för att dela den fantastiska nyheten med föremålet för vår enträgna kamp - vår kära mamma.
Glädjetjutet uteblev. Ja, ärligt talat såg jag inget tecken på några speciella känslor för det faktumet alls.

Däremot vet jag nu att det försigår en konspiration på avdelningen. Ja, inte bara på avdelningen förresten, för den har spridit sig över hela huset nu. Och ikväll ringde min kära mamma - och var inte längre helt säker på att jag inte var inblandad i den heller...
Det är tre personer (andra vårdtagare) som arbetar konstant för att psyka henne. Deras främsta - nej, enda - mål är att knäcka henne. De är inte där för att de är gamla & sjuka. Nej, den ena är lejd. Den andra är inhyrd. Och den tredje...jag tror den tredje är mer eller mindre på frivillig basis.
- Men för h**vet* mamma, TÄNK, säger jag upprört..vem skulle betala folk för det??? Kommunen?? Landstinget?? Maffian?? Och varför?? Ge mej en anledning??
Men vi förstår ingenting. Vi skulle bli chockade om vi visste det hon vet...
Hennes uppfattning om anatomin, kroppen & alla dess funktioner har blivit helt galen.
Den dödliga förstoppningen (som hon INTE har!!), har satt sej på synnerverna, så nu ser hon inget. Helt svart..?!
För att inte tala om hörseln. Stendöv! (??)
Den påverkar benen, så hon inte kan stå, eller känner dem alls ens för den delen. Även eventuellt fått hälsporre. Sen ger den ett dån, ett högt motorljud, ett vattenfall, ett flygplan & hundra skrikande människor - allt på en gång, har hon i huvudet. P.g.a "Det stora stoppet"!! Som inte finns.

Ja, en massa känslor sköljer ju över en.

Man blir arg. -Men SLUTA NU mamma!! Du VET ju att det inte är så!! Eller??!... Och ledsen. Vad gör du såhär för?? Man känner sig så frustrerad. Och maktlös.
Sen blir man rädd. Vad i h**vet* är det som händer? Och undrande. Varför? Är hon galen? På riktigt?

Men mest känner man förtvivlan. För även om vi vet att det inte är så som hon säger - så tror hon ju på det själv. Det är i den verkligheten hon lever varje dag. Det måste ju vara fruktansvärt. Det är ju klart att hon känner att vi sviker henne, och inte bryr oss??! Det känns mest hemskt av allt.
Hon har ställt upp för oss, hjälpt till på alla upptänkliga sätt, tröstat & stöttat oss i flera hundra år, nästan....
Och nu när hon behöver oss - ja,då tror vi henne inte, och bryr oss inte...

Hennes värld är ett fullkomligt kaos.

Det är min med.

I kväll gråter jag. Mycket.

Sålänge.

XD