tinastruth

Beslutsångest.

Men.

Doubt means no, som Oprah Winfrey säger.

Eller?

:-/

Jag tycker faktiskt att jag är i grunden en rätt stabil människa. Alltså både fysiskt, psykiskt & emotionellt.
Jag vet också att väldigt många protesterar rätt vilt där :)

Jo, det beror på att jag är välsignad med ett jävla temperament & ett sjuhelvetes humör emellanåt.
Men stabil - det är jag! :-) Jag har ju nämligen för länge sen accepterat att det är så - och det temperamentet & humöret visar sej kanske typ:

* När nå´n bete´r sej riktigt korkat/elakt/sjukt - särskilt med barn eller gamla inblandade
* När nå´n vidhåller och framhåller sin snedvridna åsikt/uppfattning som fakta! fast det finns hur mycket belägg som helst för motsatsen
* När folk agerar galet och sen förnekar/ljuger/slingrar sej/skyller ifrån sej - & vägrar ta ansvar för det - för att rädda sina egna sköra tunna skinn - och tror att Fass, Wikipedia & Historien skrivs om, om man blånekar tillräckligt....Okej, Wikipedia funkar ju lite så faktiskt :-)
* När folk på ren jävelskap eller för skojs skull "snackar skit" alltså far med rena osanningar
* Oc särskilt här då : När idioter till telefonförsäljare ringer en för tredje gången, dolt nummer - på två da´r & inte fattar att man inte är intresserad - fast man på en rimligt trevlig nivå förklarat det såsom man skulle förklarat för en tre-åring, två gånger tidigare inom loppet av tjugofyrajävlatimmar!

Justsåvarde´!

Igår när jag knalla omkring här i allsköns ro så ringer telefon.......Dolt nummer...Känner irritationen redan där!

- Aaa Tina, svarar jag då såklart.
- Hej, jag heter Bänkt & jobbar på kjdaifiqoi i Göteborg :)
- Varvade´dusadu jobbade sa du?
- Jag ringer ifrån bcadlsjhfpi i Göteborg, haha :-)
- Kul?!
- Jag vill prata med din man.
- varför, undrar jag då - vad säljer du?
- Jag vill prata med din..man!!

Ungefär där exploderar jag fullständigt! Kom då ihåg att det som sagt är tredje gången de ringer från just jdsfajiåi i Göteborg...

- Du. Jag litar inte på folk som påstår att de heter Bänkt, bryter svårt på turkiska & inte kan uttala namnet på sin arbetsplats! ..säger jag då..
- Din man har ett företag!
- Ehh, jotack..jag vet det! Förresten vet du, att det är olagligt att ringa folk & försöka sälja saker från ett dolt nummer? Jag ska kunna se numret du ringer ifrån, och kunna nå dej på detsamma - kan du ju informera din chef om på nästa säljmöte!!!
-Jag ringer via en växel, då blir det så..
- Och förresten, gormar jag vidare - så är vi med i NIX så hur har du fått vårt nummer???
- Ni har företagsabonnemang, och då hjälper inte NIX, hahaha

Hahaha??? Tönt!!! Nä - IDIOT!!! (Sa ja´inte!)

- Okej. Brukar du skälla ut dina kunder sådär?...säger han då..
- Va? Nej, ryter jag - våra kunder kan normalt sett presentera sej på ett hyfsat sätt & vet vanligtvis vart de jobbar! Vad vill du??
- Jag är kund hos din man!
- Nehej du, här sköter jag det administrativa och vi har definitivt ingen turkkund som heter Bänkt & jobbar på bhsydolol i Göteborg!!
- Nähä, men jag kanske skulle bli kund! De´vetjuintedu...haha..
- Ja, då tycker jag att du ringer min man, som heter Jonas på tele XXX XXXXXXX istället för på vår privata hemtelefon!!! Men försök inte sälja på´n når´a rengöringsmedel bara! HAHAHA!!!
- Haha :-)


Jo, jag vet att jag överreagera. Minst sagt! Jag blev faktiskt lite osäker efter samtalet - och var tvungen att fråga Jonas lite om eventuella kunder/projekt på g i Göteborg - men det verkar lugnt faktiskt. han hade inte heller ringt upp honom se´n - men det kanske han inte gjort iaf med den rabiata kontorskärringen :-)

Jag är rätt säker på att det var samma företag, av olika anledningar, att han bjöd sina försäljningskollegor på ett gott skratt i fikarummet se´n - jag satte minsann ditná!! - men nästa gång ska jag åtminstone låta stollen framföra sitt egentliga ärende innan jag går upp i atomer :-)

Det lovar jag! för han satte lite bry i skallen på mej efteråt - när jag lugnat ner mej...:-/

Bara dessa jävla försäljare av alla de slag kunde sluta ringa hit!!! Mina nerver klarar ju tydligen inte av dom!
Telefonförsäljardepression....kan man få det??

Sålänge.

XD

Har ju vart iväg & åkt lite skidor med Jocke & Camilla + ungar.

Hade verkligen skitkul. Stugan var jättemysig, ungarna hade urkul med varandra, bastun var underbar & jägern fantastisk :-)

Själva skidåkningen? Jo, förutom att jag ramlade! i knappliften med 20 meter kvar av en typ 300 m liftfärd - i en jättebrant, - och kom upp över bergstoppen dragandes på mage inför 200 pers..kört fel & hamnat i mycket! röd pist inte för inte kallad "stormen" -  istället för den avsedda blå -& blivit tvungen att lifta ner med en fartdåre på scooter efter två riktiga iåkningar (pappa, det är så kul när mamma kraschar...:-/)..så var det kanon =) ..jodå - det gick bra emellanåt med :-)

Emil - totalt crazy - fick köpa sele annars hade han nog kört ihjäl sej.

Olle - förväxlar slalom med störtlopp, men är jäkligt duktig! Åker backar jag drömmer mardrömmar om..

Hursomhelst fick vi mersmak - på söndag blir det åka i Kisabackarna :-)

Chockar er med lite bilder - de´e´ni inte bortskämda med här :-)


I övrigt,

Vart på intervju idag på ett jobb jag jättegärna vill ha - så håll en tumme för mej, va ;)

Sålänge!

Tjohoo =)

Haha, tydlig katt - kanske skulle träna Bamse lite =)

http://www.liveleak.com/view?i=9a4_1297823051

Behöver ju nya badkläder ju!

:D

Hur kommer det sej att Familjerna Annorlunda har en så´n underbart fin harmoni, fantastiskt samspel, oändligt med kvalitetstid för varenda enskild unge & deras fritidssysselsättningar hit & dit, stadda kassor som tillåter gränslöst med shopping, utflykter & fotbollsresor? Aldrig nå´t tjut, inget tjat, inga konfliketer - bara gosig kärlek & nöjda uppsyner och lyckliga leénden som kommer rakt från hjärteroten hela j*vl' tiden?

Och jag kan knappt få ihop vardagen med en tjugoåring, en snart 8 & en snart 6?? Eller jo - det får jag - men under betydligt mera "stormiga" förhållanden iaf!

Jag vill inte se VAD dom gör - jag vill veta HUR dom gör! Jag menar - jag drar mej för att ta med Emil in på Lindex, de tar med sej typ ÅTTA barn under tolv år in på SMYCKA?!! Men de bakar regelbundet med allihopa, har fingerfärgslekar hit & vattenkrig dit...

Och varifrån får dom sina outtömliga förråd av tålamod?? Valium? Prozac?? Hypnos?
Imponerad. Jag är imponerad...:-/

Familjen Kaos men Jättevanlig ska iaf ta de två minsta huliganerna & granngranngrannfamiljen & kosta på sej nå´ra skiddagar i Branäs. Jennie med pojkvän får hålla hemmaställningarna & mata katten.

Ha det!

XD

Det är verkligen ovärderligt att ha kontakter på rätta ställena. Vare sej det gäller jobb & karriär, eller att man behöver akut hjälp med el, vvs, internetstrul  eller...ja, annat :) Bekräfta misstankar t.ex.

Ibland tar det lite tid...så man nästan glömt :)

Får en att reflektera lite såhär på kvällskvisten.

Varför är det ofta de som säger sej vara "sej själva", vara "ärligast", minsann" säger precis vad de tänker & tycker & verkligen står för det", & "som inte är rädda för någonting typ" som är de falskaste, svagaste, fegaste...& ja, oärligaste? Som smiter & gömmer sej?
Kanske att de som verkligen älskar att framhäva sina fina egenskaper - som det iaf sen visar sej att de inte har -, och gärna skyller ifrån sej, skjuter över "skuld" & snackar skit - i själva verket har jäkligt dålig självkänsla och/eller självkännedom? Hur kan man se sej själv i spegeln, när man betér sej så? Hur kan man så totalt skita i att rannsaka och ifrågasätta sej själv? Eller hur tänker h*n? Tror h*n på det själv?? Beror det på avund? Missundsamhet? En känsla av underlägsenhet? Vad vet jag...Nå´t har ju tydligen gjort att jag var värd "besväret" iaf..:) Patetiskt!

Är jag förvånad? Både ja och nej... Man vill ju inte tro, och när man inte är säker så friar man ju hellre än fäller så att säga..men, men..Nu vet jag.

Är jag besviken? Nej, egentligen inte...Men ja, fast lite då..:/

Jorden är mig veterligen dock fortfarande rund :)

I övrigt.

Såg programmet Svensk Maffia som började på fyran ikväll.
Stackars, stackars kvinna som hade mist sina två söner. Pappan vet jag inte var han var, inte närvarande iaf.
Men. Hur överlever man något sån´t?
Jo, jag vet att skulle man (Gud förbjude!!) mista ett barn så måste man nog ta sej "samman" och på något sätt leva vidare för de andra barnen/barnet, en stor tragedi & evig smärtsam sorg i hjärtat, men man har ju också ett/flera kvar att glädjas åt och leva för. Men om man som hon, mist sina båda söner på så onaturliga & tragiska sätt -  före de var 21 år, nå´n av dem...Vad får en att orka gå upp på morgonen då? Hur orkar man gå vidare? Jag beundrar henne verkligen! - själv är jag färdig att bryta ihop vid bara tanken på att något skulle hända nå´n av mina tre ungar?!! Förmodligen har hon gjort det med, om och om igen. Men hon stod iaf på benen, och berättade om det. Strongt! Men otroligt rörande & sorgligt!

Nu ska jag krypa ner i min säng & krama mina två minsta som snufsar så gott där - känns inte så ensamt då när Jonas är iväg.
Den äldste har blivit med bil (& pojkvän med körkort) så henne har jag knappt sett på tre da´r.

Ha en helt underbart skön helg om vi inte hörs!

XD