Busted! :-/
Det är verkligen ovärderligt att ha kontakter på rätta ställena. Vare sej det gäller jobb & karriär, eller att man behöver akut hjälp med el, vvs, internetstrul eller...ja, annat :) Bekräfta misstankar t.ex.
Ibland tar det lite tid...så man nästan glömt :)
Får en att reflektera lite såhär på kvällskvisten.
Varför är det ofta de som säger sej vara "sej själva", vara "ärligast", minsann" säger precis vad de tänker & tycker & verkligen står för det", & "som inte är rädda för någonting typ" som är de falskaste, svagaste, fegaste...& ja, oärligaste? Som smiter & gömmer sej?
Kanske att de som verkligen älskar att framhäva sina fina egenskaper - som det iaf sen visar sej att de inte har -, och gärna skyller ifrån sej, skjuter över "skuld" & snackar skit - i själva verket har jäkligt dålig självkänsla och/eller självkännedom? Hur kan man se sej själv i spegeln, när man betér sej så? Hur kan man så totalt skita i att rannsaka och ifrågasätta sej själv? Eller hur tänker h*n? Tror h*n på det själv?? Beror det på avund? Missundsamhet? En känsla av underlägsenhet? Vad vet jag...Nå´t har ju tydligen gjort att jag var värd "besväret" iaf..:) Patetiskt!
Är jag förvånad? Både ja och nej... Man vill ju inte tro, och när man inte är säker så friar man ju hellre än fäller så att säga..men, men..Nu vet jag.
Är jag besviken? Nej, egentligen inte...Men ja, fast lite då..:/
Jorden är mig veterligen dock fortfarande rund :)
I övrigt.
Såg programmet Svensk Maffia som började på fyran ikväll.
Stackars, stackars kvinna som hade mist sina två söner. Pappan vet jag inte var han var, inte närvarande iaf.
Men. Hur överlever man något sån´t?
Jo, jag vet att skulle man (Gud förbjude!!) mista ett barn så måste man nog ta sej "samman" och på något sätt leva vidare för de andra barnen/barnet, en stor tragedi & evig smärtsam sorg i hjärtat, men man har ju också ett/flera kvar att glädjas åt och leva för. Men om man som hon, mist sina båda söner på så onaturliga & tragiska sätt - före de var 21 år, nå´n av dem...Vad får en att orka gå upp på morgonen då? Hur orkar man gå vidare? Jag beundrar henne verkligen! - själv är jag färdig att bryta ihop vid bara tanken på att något skulle hända nå´n av mina tre ungar?!! Förmodligen har hon gjort det med, om och om igen. Men hon stod iaf på benen, och berättade om det. Strongt! Men otroligt rörande & sorgligt!
Nu ska jag krypa ner i min säng & krama mina två minsta som snufsar så gott där - känns inte så ensamt då när Jonas är iväg.
Den äldste har blivit med bil (& pojkvän med körkort) så henne har jag knappt sett på tre da´r.
Ha en helt underbart skön helg om vi inte hörs!
XD
