=-))...??
Om jag ska vara ärlig finns det inte så mycket som skrämmer mig.
Jag är inte rädd för vad folk tycker och tänker om mej, hur jag är, vad jag gör etc - det får vara deras problem.
Jag är inte rädd för att bli arbetslös - för det passar inte mej så det kommer jag att lösa på ett eller annat sätt.
Jag är inte rädd för konflikter - för jag menar att det leder till utveckling, eftertanke och omvärdering - vilket är bra mycket bättre än alla andra alternativ gällande det. Som ex att stänga inne sina känslor & åsikter, vilket aldrig bidrar till förändring och oftast slutar i en explosion med skador som aldrig går att reparera.
Jag har varit, men är inte längre speciellt rädd för kärnvapenkrig eller massförödelse av världsdelar - för jag överlevde 80-talets framtidsfilmer och fann istället en tilltro på mänskligheten på vägen.
Vidare är jag inte särskilt rädd för mina barns framtid - då jag är fullkomligt övertygad om att de var & en är överintelligenta individer som har förmågan att anpassa sig till det samhälle som kommer råda då, precis som barn/människor gjort i alla tider.
Jag kan vara lite orolig för att bli helt ensam, utan familj & vänner. Eller att oförutsedda tragedier ska drabba mig/oss. Jag är faktiskt lite nojig över att någon jag älskar ska dö.
Men det finns faktiskt en sak som skrämmer vettet ur mej!
Konstant (över)glada människor. Och då menar jag de som alltid!! är på topp, alltid skrattar sådär översvallande, ler stora vita leénden, skojar om allt och i alla sammanhang är sådär jävla...glada.
För jag är tvärsäker på att dessa människor döljer avgrundsdjup sorg, intensivt hat, ångande ilska eller långtgående psykisk sjukdom!
Människans naturliga tillstånd är, enligt mej iaf - inte konstant livslust & sprudlande glädje..
Det finns så många sidor hos människor och väljer somliga att dölja alla övriga utan dessa jävla konstanta glädjeyttringar i alla möjliga former hit & dit - då är det nå´t skumt, va?...Och när jag inte kan utläsa något "seröst" eller en lite allvarlig sida hos folk - då blir jag nervös & verkligen livrädd.
Visserligen blir jag även livrädd, när man bara ser motsatsen hos folk med... Alltså de som bara är "svarta" och "negativa" i sinnet..kanske mer rädd för dem tillochmed...??
Eller förresten de som går genom livet med munnen som ett litet intetsägande streck och tycker sovmornar är sköna, blommor är vackra och regndagar gråa, och egentligen inte tycker eller känner någonting särskilt om någonting alls?
Ja. Antagligen är det som skrämmer mig mest just det.
Människor med begränsade känsloliv? Som är rädda för att vara sej själva på riktigt, inte vågar visa "hela registret" eller ännu värre - helt enkelt inte har hela registret??
Jag har definitivt hela registret & alla som känner mej har sett det!! (& många andra med =)) Det skäms jag inte över, tvärtom - jag är stolt över att jag är jag. Jo. Jag gör bort mig ibland. Gör fel. Men minst lika ofta gör jag faktiskt rätt =)
Jag har väl kanske mig själv som referens här. Jag kanske bara inte trivs eller känner mig bekväm med människor som inte är som jag?
Men faktum kvarstår!
Jag är så inihelvetesjävlaskiträdd. För glada människor - som alltid! skrattar! Det är fan inte naturligt!
Jag "känner" en så´n. Och varje gång jag träffat henne tänker jag, nu..nu...snart! exploderar hon! I. Vilken. Jävla! Sekund. Som. Helst... Nu. Går. Det. Inte! Längre......
Och när väl HON gör det. Kommer det bli massförödelse. Med skador som aldrig går att reparera!
Hoppas jag är långt borta då....=/
XD
Jag är inte rädd för vad folk tycker och tänker om mej, hur jag är, vad jag gör etc - det får vara deras problem.
Jag är inte rädd för att bli arbetslös - för det passar inte mej så det kommer jag att lösa på ett eller annat sätt.
Jag är inte rädd för konflikter - för jag menar att det leder till utveckling, eftertanke och omvärdering - vilket är bra mycket bättre än alla andra alternativ gällande det. Som ex att stänga inne sina känslor & åsikter, vilket aldrig bidrar till förändring och oftast slutar i en explosion med skador som aldrig går att reparera.
Jag har varit, men är inte längre speciellt rädd för kärnvapenkrig eller massförödelse av världsdelar - för jag överlevde 80-talets framtidsfilmer och fann istället en tilltro på mänskligheten på vägen.
Vidare är jag inte särskilt rädd för mina barns framtid - då jag är fullkomligt övertygad om att de var & en är överintelligenta individer som har förmågan att anpassa sig till det samhälle som kommer råda då, precis som barn/människor gjort i alla tider.
Jag kan vara lite orolig för att bli helt ensam, utan familj & vänner. Eller att oförutsedda tragedier ska drabba mig/oss. Jag är faktiskt lite nojig över att någon jag älskar ska dö.
Men det finns faktiskt en sak som skrämmer vettet ur mej!
Konstant (över)glada människor. Och då menar jag de som alltid!! är på topp, alltid skrattar sådär översvallande, ler stora vita leénden, skojar om allt och i alla sammanhang är sådär jävla...glada.
För jag är tvärsäker på att dessa människor döljer avgrundsdjup sorg, intensivt hat, ångande ilska eller långtgående psykisk sjukdom!
Människans naturliga tillstånd är, enligt mej iaf - inte konstant livslust & sprudlande glädje..
Det finns så många sidor hos människor och väljer somliga att dölja alla övriga utan dessa jävla konstanta glädjeyttringar i alla möjliga former hit & dit - då är det nå´t skumt, va?...Och när jag inte kan utläsa något "seröst" eller en lite allvarlig sida hos folk - då blir jag nervös & verkligen livrädd.
Visserligen blir jag även livrädd, när man bara ser motsatsen hos folk med... Alltså de som bara är "svarta" och "negativa" i sinnet..kanske mer rädd för dem tillochmed...??
Eller förresten de som går genom livet med munnen som ett litet intetsägande streck och tycker sovmornar är sköna, blommor är vackra och regndagar gråa, och egentligen inte tycker eller känner någonting särskilt om någonting alls?
Ja. Antagligen är det som skrämmer mig mest just det.
Människor med begränsade känsloliv? Som är rädda för att vara sej själva på riktigt, inte vågar visa "hela registret" eller ännu värre - helt enkelt inte har hela registret??
Jag har definitivt hela registret & alla som känner mej har sett det!! (& många andra med =)) Det skäms jag inte över, tvärtom - jag är stolt över att jag är jag. Jo. Jag gör bort mig ibland. Gör fel. Men minst lika ofta gör jag faktiskt rätt =)
Jag har väl kanske mig själv som referens här. Jag kanske bara inte trivs eller känner mig bekväm med människor som inte är som jag?
Men faktum kvarstår!
Jag är så inihelvetesjävlaskiträdd. För glada människor - som alltid! skrattar! Det är fan inte naturligt!
Jag "känner" en så´n. Och varje gång jag träffat henne tänker jag, nu..nu...snart! exploderar hon! I. Vilken. Jävla! Sekund. Som. Helst... Nu. Går. Det. Inte! Längre......
Och när väl HON gör det. Kommer det bli massförödelse. Med skador som aldrig går att reparera!
Hoppas jag är långt borta då....=/
XD
Kommentarer
Trackback
