Åt helvete...
....!!
Ja, just nu känns det som det mesta är åt helvete!
Kommer snart att lämna mitt jobb. Trodde inte att det skulle kännas så jävligt, men det gör det!
Försökt att intala mig själv att jag iallafall var trött på det, sugen på nå´t annat etc etc..
Jag kommer att ha att göra ändå - vi startar ju upp ett eget AB, jag har flera möjligheter just nu. Men. Jag har svårt att aceptera at jag ska lämna något jag faktiskt varit med & byggt upp här i Sverige. Det är förbannat orättvist, det här! Det har blivit en del av mej - och den förväntas jag bara "amputera" nu. Av ekonomiska skäl flyttar min tjänst till Danmark. Fy faan!
Sen får vi ett telefonsamtal. Olle slog upp vår bildörr i somras & åsamkade en miniminimal skada på en annan bil. Knappt synbar. Självklart är vi ansvariga, men 4000:-?? Skit! Får kontakta försäkringsbolaget. Och idioten hör inte av sej förrän nu?? Fast han haft alla kontaktuppgifter.
Jaja. En olycka kommer ju som bekant inte sällan ensam. Torktumlarjäveln valde att lägga av inom en halvtimme efter det. Ja för faan, kör på bara! När jag jobbade i vården sa vi alltid att dör en dör tre. Stämde typ jämt. Undrar vad som ska hända hända härnäst nu då?
Till sist är jag inte helt nöjd med det "projektet" jag nyligen genomfört. Bara strul. Hoppas det blir bra med tiden - men just nu är jag depp!
I våras beklagade jag mig en aning för en ..ja, familje medlem. Morsan var (och är fortfarande) helt crazy, med sin Etiopier och arbetsläger ledda av fasansfulla rövare till våldtäktsmän som ska ta Jennie, min syster försvann oväntat ur vårt liv & jag mådde jävligt skit.
Då säger hon till mej att "Nu kan det bara bli bättre, när det är som svartast kan det bara bli ljusare! Etc etc...
Jag reagerade emot det, för VEM bestämmer när det är som svartast?? Finns det skrivna eller oskrivna regler för det??
Det skulle ju i så fall dagligen kunna användas i stora vida världen för att trösta svältande, lidande, ensamma människor? Nu, NU kan det bara bli bättre!! För nu är det som svartast!
Bara ett par dagar efter det blev jag uppsagd. Touché!!
Ja. Jag vet att jag är cynisk. Har nog alltid varit. Rickard "Älgen" sa alltid det när den tiden begav sej.
Men bättre det. Bättre att förvänta sej det värsta. Kan man ju aldrig bli besviken, va?
Jonas jobbar ju mycket natt i Stockholm. Åker emellan en hel del Ofta åker han vid 21.30, 20 mil för att jobba & sen åker han hem igen. 20 mil till. Utan att sova.
Ibland händer det att han stannar för att sova en stund, vid Sillekrog eller nå´n annanstans utmed vägen. Och ofta är han så trött att han glömmer smsá mej & säga det. När han inte kommit hem eller hört av sej inom min uppgjorda tidsram förbereder jag halvt medvetet/undermedvetet mitt "tragediprat" med barnen....Jo pappa har ******, han kommer inte hem mera... Jag får ibland fullständiga panikkänslor - som jag gör allt för att trycka undan!!
Katastroftänk. Så man alltid är förberedd på det värsta..
Undra varför? För ni ska veta att det är väldigt jobbigt att vara så´n som jag..
För jag vet att i grund och botten är livet snällt mot mej. Och jag vet att jag har kvar det viktigaste - min familj!
Kanske för att jag ibland känner att jag har det bättre än jag förtjänar? Att jag får mer än jag ger? För jg är så stolt och tacksam över just min familj? För att jag klarar att mista precis allt utom den?
Ja. Jag har en vägg framför mej. Funderar på att gå in i den...=/
Men jag vet. Inga toppar utan dalar! Snart är jag nog på G igen..Fått tillbaka mitt kära Flow igen!
Bara tillfälligt. Detta är bara tillfälligt!
Skönt att gnälla iaf!
Sålänge.
XD
Ja, just nu känns det som det mesta är åt helvete!
Kommer snart att lämna mitt jobb. Trodde inte att det skulle kännas så jävligt, men det gör det!
Försökt att intala mig själv att jag iallafall var trött på det, sugen på nå´t annat etc etc..
Jag kommer att ha att göra ändå - vi startar ju upp ett eget AB, jag har flera möjligheter just nu. Men. Jag har svårt att aceptera at jag ska lämna något jag faktiskt varit med & byggt upp här i Sverige. Det är förbannat orättvist, det här! Det har blivit en del av mej - och den förväntas jag bara "amputera" nu. Av ekonomiska skäl flyttar min tjänst till Danmark. Fy faan!
Sen får vi ett telefonsamtal. Olle slog upp vår bildörr i somras & åsamkade en miniminimal skada på en annan bil. Knappt synbar. Självklart är vi ansvariga, men 4000:-?? Skit! Får kontakta försäkringsbolaget. Och idioten hör inte av sej förrän nu?? Fast han haft alla kontaktuppgifter.
Jaja. En olycka kommer ju som bekant inte sällan ensam. Torktumlarjäveln valde att lägga av inom en halvtimme efter det. Ja för faan, kör på bara! När jag jobbade i vården sa vi alltid att dör en dör tre. Stämde typ jämt. Undrar vad som ska hända hända härnäst nu då?
Till sist är jag inte helt nöjd med det "projektet" jag nyligen genomfört. Bara strul. Hoppas det blir bra med tiden - men just nu är jag depp!
I våras beklagade jag mig en aning för en ..ja, familje medlem. Morsan var (och är fortfarande) helt crazy, med sin Etiopier och arbetsläger ledda av fasansfulla rövare till våldtäktsmän som ska ta Jennie, min syster försvann oväntat ur vårt liv & jag mådde jävligt skit.
Då säger hon till mej att "Nu kan det bara bli bättre, när det är som svartast kan det bara bli ljusare! Etc etc...
Jag reagerade emot det, för VEM bestämmer när det är som svartast?? Finns det skrivna eller oskrivna regler för det??
Det skulle ju i så fall dagligen kunna användas i stora vida världen för att trösta svältande, lidande, ensamma människor? Nu, NU kan det bara bli bättre!! För nu är det som svartast!
Bara ett par dagar efter det blev jag uppsagd. Touché!!
Ja. Jag vet att jag är cynisk. Har nog alltid varit. Rickard "Älgen" sa alltid det när den tiden begav sej.
Men bättre det. Bättre att förvänta sej det värsta. Kan man ju aldrig bli besviken, va?
Jonas jobbar ju mycket natt i Stockholm. Åker emellan en hel del Ofta åker han vid 21.30, 20 mil för att jobba & sen åker han hem igen. 20 mil till. Utan att sova.
Ibland händer det att han stannar för att sova en stund, vid Sillekrog eller nå´n annanstans utmed vägen. Och ofta är han så trött att han glömmer smsá mej & säga det. När han inte kommit hem eller hört av sej inom min uppgjorda tidsram förbereder jag halvt medvetet/undermedvetet mitt "tragediprat" med barnen....Jo pappa har ******, han kommer inte hem mera... Jag får ibland fullständiga panikkänslor - som jag gör allt för att trycka undan!!
Katastroftänk. Så man alltid är förberedd på det värsta..
Undra varför? För ni ska veta att det är väldigt jobbigt att vara så´n som jag..
För jag vet att i grund och botten är livet snällt mot mej. Och jag vet att jag har kvar det viktigaste - min familj!
Kanske för att jag ibland känner att jag har det bättre än jag förtjänar? Att jag får mer än jag ger? För jg är så stolt och tacksam över just min familj? För att jag klarar att mista precis allt utom den?
Ja. Jag har en vägg framför mej. Funderar på att gå in i den...=/
Men jag vet. Inga toppar utan dalar! Snart är jag nog på G igen..Fått tillbaka mitt kära Flow igen!
Bara tillfälligt. Detta är bara tillfälligt!
Skönt att gnälla iaf!
Sålänge.
XD
Kommentarer
Trackback
