tinastruth

Jag får ofta höra att jag är en stark människa. Om jag ber 10 människor beskriva mej med ett ord, så säger iaf fem av dem just det ordet. Stark.
Inte stark som i fysisk styrka. Jag brottar inte ens ner min femåring om jag försöker på riktigt.
Utan stark som i mentalt & psykiskt stark.

Vill bara meddela att det är det sista jag är.


Jag är däremot envis. Och lojal mot mej själv. Jag vidhåller mina åsikter tills du på ett välformulerat, fundamentalt genomtänkt, & känslo- eller -fakta välmotiverat kan överbevisa mej om att jag har fel.
Vet du varför? Jo, därför att mina åsikter & mina värderingar har tagit mej ÅR att bygga upp, det är det jag stenhårt tror på, det är jag, och det är inget jag överger bara sådär.

Men. Vet ni vad som är helt fantastiskt? Jo, just det att när man sitter, kanske över ett eller flera glas rött & dividerar våra olika värderingar, vädrar våra olika åsikter - och just du kommer med genomtänkta argument - som DU & inte vinet skapat. Sådana argument, så att jag faktiskt är beredd att tänka om, att omvärdera saker & ting. Det är det bästa jag vet! Det är att utvecklas! Det är helt underbart!

Tyvärr händer det inte så ofta. För människor orkar ofta inte lägga den tiden & energin på att framföra & stå upp för sig själva eller sina värderingar. Ofta bryter nå´n en intressant diskussion - och vill hellre snacka vardagligheter som vem som vinner Idol...för de är rädda att det ska bli konflikter. Att nå´n ska bli osams.
Jag är kanske inte ofta inblandad i det, men ser ofta tendensen - rädslan. Och jag tycker det är konstigt!

Det kom in en norrlänning i min släkt för några år se´n. Ni vet, den tysta, diffusa , hemliga typen. Ja, definitivt inte idag, efter nå´ra år med oss, men då var han absolut det!
Efter en högljudd, hetsig diskussion, som i vår familj mest tillhör vardagligheter, och inte lämnar några särskilda avtryck efter sej - hade han ont i magen i flera da´r. Nu minsann, händer det att han tillochmed deltar in tokigheterna...=))) Fantastisk utveckling! =)

Men. Tillbaka till det där med styrka då.

Jag insåg nämligen häromdagen vad det egentligen är.

Jag tror att äkta psykisk styrka är ingenting man har, kan hävda att man har, eller är medveten om att man har.
Äkta psykisk styrka tvingas man till utifrån de situationer livet försätter en i. 
Jag tror att det är en överlevnadsinstinkt som de flesta av oss nog har. Mer eller mindre.

Jag träffade en gammal vän häromda´n. Vi har väl inte varit "jättetajta", men jag har alltid gillat henne massa, och tycker/tyckt att hon har varit en jättebra tjej/mamma/kompis/etc, etc...
Jag har lixom inte kunnat sluta tänka på hennes tragiska story.

Gift. Barn. Hus. Jobb. Familjelycka...?! Ja, normalt familjeliv. Trodde man. Men man vet aldrig vad som utspelar sej inom hemmets fyra väggar.
Plötsligt är allting upp&ner. Skillsmässa. Okej - hur vanligt är inte det?

Men denna historien är rätt ovanlig.

Jag vet att du ibland läser här. När vi träffades antydde du att det var svårt att prata om detta, & anförtro dej.
Såklart!
För du vet inte vilken historia, eller sida av saken vedebörande hört eller tror på.
Såklart.
Vet bara att med det bagage du har, det du har gått igenom - och ändå ger livet, kärleken & familjelivet en ny chans...så är du den absolut psykiskt starkaste personen jag känner!!! Jag kan bara inte föreställa mej den otroliga smärta, vanmakt & tomhet du måste känt & kanske fortfarande känner!
Jag önskar dej varje uns av lycka. Och jag hoppas att tiden läker alla sår, och att allt blir bra med tiden & "helt" i slutändan. Jag hoppas att du aldrig ger upp, och alltid fortsätter försöka!
Och jag är stolt över att du anförtrodde dej som du gjorde till mej, efter bara 15 minuter - fast vi inte pratat på många år.
Jag är ärligt och uppriktigt imponerad av just din styrka!! För du är stark, i ordets rätta & sanna bemärkelse!

Och du ska veta att jag är din vän!

Man vet aldrig hur stark man är förrän man ställs in för hopplösheten..

Sålänge.

XD