Svart på vitt om gråa människor.
En liten måndagshistoria!
Stulen =)
Det var en gång en liten liter mjölk. Han kom till precis som alla andra små litrar med mjölk, paketerades ihop med tusentals andra och skickades ut i en affär för att säljas i rent marknadsekonomiska syften.
Han hamnade överst i mjölkkylen och allt såg lovande ut.
Så en dag kom det en man för att handla en liter mjölk. Han stod och plockade i mejerikylen och hade inget bättre för sig. Så då byggde han ett litet torn där vår vän hamnade överst. Mannen tog sedan en annan liter mjölk och gick. Vår vän undrade lite smått varför han inte blivit vald men tänkte att om han var tålmodig och väntade så skulle snart bra saker ske. Mycket riktigt så kom det litet senare en ny man (detta är inte ett inlägg i den feministiska debatten, det kunde lika gärna ha varit en kvinna). Han öppnade mejeridisken, tittade förundrat och undrade varför ingen tagit den översta mjölken.
>>Det måste vara något fel på den, bäst jag tar en annan.<<
Nu började vår vän bli riktigt orolig, han kände pressen från de andra paketen.
>>Var normal.<<
>>Varför vill ingen ha dig?<<
>>Är det något fel på dig?<<
>>Man måste inte alltid utmärka sig.<< (Och mjölkpaket kan verkligen låta elaka.) Under dagen kom det mycket människor, men alla resonerade som mannen. >>Den sticker ut<<, >>Det måste vara något fel på den<<. Tid förflöt, livet fortgick och mjölken blev gammal och sur som man blir när ingen vill ha en när man inte uppfyller något syfte. Vår vän började bygga upp egna försvar, egna förklaringar till de svåra frågorna om varför ingen ville ha honom.
>>Jag vill inte ha dem! << spottade han bittert ur sig.
>>Ingenting spelar någon roll>>, tänkte han snart, men det innebär ju att det går ut på att ha så roligt man kan och då är jag ju ändå misslyckad.
Till slut blev vår vän så uppgiven att han kastade sig ut, tog sitt liv, tog det rakt ner i avloppet. Kvar låg bara hans kropp, paketet låg uppslitet och trasigt och ingen tänkte mer på det.
*******
Det var en gång en grå man som bodde i ett grått hus i hela sitt gråa liv. (Jävligt grått, fattar ni?) Mannen var färgblind och kunde därför inte måla alla de vackra bilder som han hade i huvudet. han ville så gärna skapa, fylla världen med färger, toner och glädje. Varje kväll gick han ut på stan för att ha roligt och varje kväll slutade det med att han stod i ett hörn och inte vågade. >>Världen är till för de som vågar<<, tänkte han.
>>Varför just dem?<<
Visst hade han haft vänner en gång men det var för länge sedan. När han var ung så umgicks han med alla de andra gråa på det instinktiva sätt som ungdomar förstår var de hör hemma och vad de förtjänar. Men en efter en träffade de alla de andra gråa människorna någon som gav dem färger, glädje och toner och då behövde de inte honom längre. Det var inget konstigt med det, han skulle själv ha gjort samma sak och han visste att de bara umgicks för att ingen av dem hade någon annan. >>Min tid kommer<<, tänkte han och han väntade och han väntade....Och väntade. Ingen kom. Till slut drog han sig undan helt, han klarade inte de andras medömkan och nedlåtande blickar. Han klarade bara av att vara ensam, om han fick vara ensam. Han skapade ibland saker, i hemlighet och när ingen såg. Hans hem var fullt av gråa nyanser och var vackert om det setts av glada ögon. Det sågs dock aldrig av någon annan än honom själv.
Annat var det med de dikter han skrev på väggar och busshållplatser. En gång hade en kvinna läst en av hans dikter och lett varmt och igenkännande, ovetande om att han sett på. Den dikten publicerades senare av en man som sålde den i rent marknadsekonomiska syften och sedan gifte sig med kvinnan. Nu hade mannen bestämt sig för att allt skulle få ta slut, kvinnan var det slutgiltiga beviset på att grått är grått, även om människor med färgseende skulle få syn på det. Ingen brydde sig om hur vacker du var inuti om din utsida var grå. Mannen köpte piller för att sova, den storsäljande sorten. Sedan gick han ner till affären för att köpa en liter mjölk att skölja ned dem med. När han kom ner såg han alla de gråa mjölkpaketen och ett var nästan ensamt högst däruppe. Så han bestämde sig för att skapa en sista gång och samtidigt hjälpa mjölkpaketet att bli unikt. Han byggde en pyramid och satte mjölken överst så att någon, i alla fall någon skulle få syn på den och vilja ha den och att mjölken då skulle få fylla ett syfte.
Sedan tog han en annan liter, gick hem och städade lite. Det blev i och för sig aldrig särskilt stökigt. Sedan svalde han sina piller och somnade sakta in för att aldrig mer vakna. Ingen tänkte mer på det. hans vackra lägenhet revs och på dess plats byggdes en grå parkeringsplats i rent marknadsekonomiska syften.
*******
Det var en gång en kvinna. Hon var faktiskt ungefär som alla andra kvinnor.
Precis som alla andra kvinnor faktiskt. Så hade det varit hela hennes liv. Hon hade haft ett lagom antal vänner, en lagom familj med lagom antal barn och hon och hennes man hade haft lagom antal åsikter och lagom antal fördomar. De hade lyssnat på vanlig musik och tyckt att den var trevlig. De hade tittat på TV och blivit upprörda, inte mycket, men tillräckligt för att skriva en lagom arg insändare. Måtta med allt.
Aldrig någonsin kunde hon minnas att hennes föräldrar varit väldigt glada eller väldigt arga. De hade gått runt och smålett hela tiden. De hade tyckt att solnedgångar var fina, kärlek mysigt och döden otäck. Så hade hon levt sitt liv och tyckt som de, känt och trott som de. Hon hade i hela sitt liv letat efter någon som skulle förstå henne, men eftersom hennes bekanta var så trevliga, goda och framförallt hade likadana bekanta i sin tur så hon hade aldrig gjort det. Ingen som kunde gråta med henne, skrika med henne och se solnedgångar med henne.
Visst, de såg solnedgångar men de tyckte att de var fina och visst lyssnade de på musik men bara för att slappna av. Inte för att känna lite mer än lagom, inte för att brinna och vilja, tro och hoppas.
Så en dag när hon var ute och gick fick hon syn på en dikt om att förstå solnedgångar. Den handlade om att förstå vad den andre menar när hon säger vackert, när hon säger rött som kärlek eller blått som havet. Den var skriven på en tegelvägg som en utkastad tanke som fastnade och som vem som helst som förstod den fick plocka ner, försiktigt vika ihop och lägga i sitt hjärta för att ta med hem. Hon förstod, hon ville skrika >>Ja, jag vet!!<<, hon ville skratta och sjunga och dansa och hitta den som skrivit dikten och omfamna honom och säga allt som hon aldrig sagt. Istället log hon bara - inte för brett, utan lagom. Då dök en man upp bakom henne, log med alla tänder, inte alls särskilt lagom och sa med sliskig ton >>Gillar du den? Den är från min senaste bok<<.
*******
Det var en gång en man som utnyttjade gråa människor, ensamma mjölkpaket och vackra tankar för helt marknadsekonomiska syften, men honom tänker jag inte berätta om. Honom har ni alla sett och han finns överallt. Denna berättelse är skriven för alla de som aldrig hittar färgen.
Sålänge.
XD
Stulen =)
Det var en gång en liten liter mjölk. Han kom till precis som alla andra små litrar med mjölk, paketerades ihop med tusentals andra och skickades ut i en affär för att säljas i rent marknadsekonomiska syften.
Han hamnade överst i mjölkkylen och allt såg lovande ut.
Så en dag kom det en man för att handla en liter mjölk. Han stod och plockade i mejerikylen och hade inget bättre för sig. Så då byggde han ett litet torn där vår vän hamnade överst. Mannen tog sedan en annan liter mjölk och gick. Vår vän undrade lite smått varför han inte blivit vald men tänkte att om han var tålmodig och väntade så skulle snart bra saker ske. Mycket riktigt så kom det litet senare en ny man (detta är inte ett inlägg i den feministiska debatten, det kunde lika gärna ha varit en kvinna). Han öppnade mejeridisken, tittade förundrat och undrade varför ingen tagit den översta mjölken.
>>Det måste vara något fel på den, bäst jag tar en annan.<<
Nu började vår vän bli riktigt orolig, han kände pressen från de andra paketen.
>>Var normal.<<
>>Varför vill ingen ha dig?<<
>>Är det något fel på dig?<<
>>Man måste inte alltid utmärka sig.<< (Och mjölkpaket kan verkligen låta elaka.) Under dagen kom det mycket människor, men alla resonerade som mannen. >>Den sticker ut<<, >>Det måste vara något fel på den<<. Tid förflöt, livet fortgick och mjölken blev gammal och sur som man blir när ingen vill ha en när man inte uppfyller något syfte. Vår vän började bygga upp egna försvar, egna förklaringar till de svåra frågorna om varför ingen ville ha honom.
>>Jag vill inte ha dem! << spottade han bittert ur sig.
>>Ingenting spelar någon roll>>, tänkte han snart, men det innebär ju att det går ut på att ha så roligt man kan och då är jag ju ändå misslyckad.
Till slut blev vår vän så uppgiven att han kastade sig ut, tog sitt liv, tog det rakt ner i avloppet. Kvar låg bara hans kropp, paketet låg uppslitet och trasigt och ingen tänkte mer på det.
*******
Det var en gång en grå man som bodde i ett grått hus i hela sitt gråa liv. (Jävligt grått, fattar ni?) Mannen var färgblind och kunde därför inte måla alla de vackra bilder som han hade i huvudet. han ville så gärna skapa, fylla världen med färger, toner och glädje. Varje kväll gick han ut på stan för att ha roligt och varje kväll slutade det med att han stod i ett hörn och inte vågade. >>Världen är till för de som vågar<<, tänkte han.
>>Varför just dem?<<
Visst hade han haft vänner en gång men det var för länge sedan. När han var ung så umgicks han med alla de andra gråa på det instinktiva sätt som ungdomar förstår var de hör hemma och vad de förtjänar. Men en efter en träffade de alla de andra gråa människorna någon som gav dem färger, glädje och toner och då behövde de inte honom längre. Det var inget konstigt med det, han skulle själv ha gjort samma sak och han visste att de bara umgicks för att ingen av dem hade någon annan. >>Min tid kommer<<, tänkte han och han väntade och han väntade....Och väntade. Ingen kom. Till slut drog han sig undan helt, han klarade inte de andras medömkan och nedlåtande blickar. Han klarade bara av att vara ensam, om han fick vara ensam. Han skapade ibland saker, i hemlighet och när ingen såg. Hans hem var fullt av gråa nyanser och var vackert om det setts av glada ögon. Det sågs dock aldrig av någon annan än honom själv.
Annat var det med de dikter han skrev på väggar och busshållplatser. En gång hade en kvinna läst en av hans dikter och lett varmt och igenkännande, ovetande om att han sett på. Den dikten publicerades senare av en man som sålde den i rent marknadsekonomiska syften och sedan gifte sig med kvinnan. Nu hade mannen bestämt sig för att allt skulle få ta slut, kvinnan var det slutgiltiga beviset på att grått är grått, även om människor med färgseende skulle få syn på det. Ingen brydde sig om hur vacker du var inuti om din utsida var grå. Mannen köpte piller för att sova, den storsäljande sorten. Sedan gick han ner till affären för att köpa en liter mjölk att skölja ned dem med. När han kom ner såg han alla de gråa mjölkpaketen och ett var nästan ensamt högst däruppe. Så han bestämde sig för att skapa en sista gång och samtidigt hjälpa mjölkpaketet att bli unikt. Han byggde en pyramid och satte mjölken överst så att någon, i alla fall någon skulle få syn på den och vilja ha den och att mjölken då skulle få fylla ett syfte.
Sedan tog han en annan liter, gick hem och städade lite. Det blev i och för sig aldrig särskilt stökigt. Sedan svalde han sina piller och somnade sakta in för att aldrig mer vakna. Ingen tänkte mer på det. hans vackra lägenhet revs och på dess plats byggdes en grå parkeringsplats i rent marknadsekonomiska syften.
*******
Det var en gång en kvinna. Hon var faktiskt ungefär som alla andra kvinnor.
Precis som alla andra kvinnor faktiskt. Så hade det varit hela hennes liv. Hon hade haft ett lagom antal vänner, en lagom familj med lagom antal barn och hon och hennes man hade haft lagom antal åsikter och lagom antal fördomar. De hade lyssnat på vanlig musik och tyckt att den var trevlig. De hade tittat på TV och blivit upprörda, inte mycket, men tillräckligt för att skriva en lagom arg insändare. Måtta med allt.
Aldrig någonsin kunde hon minnas att hennes föräldrar varit väldigt glada eller väldigt arga. De hade gått runt och smålett hela tiden. De hade tyckt att solnedgångar var fina, kärlek mysigt och döden otäck. Så hade hon levt sitt liv och tyckt som de, känt och trott som de. Hon hade i hela sitt liv letat efter någon som skulle förstå henne, men eftersom hennes bekanta var så trevliga, goda och framförallt hade likadana bekanta i sin tur så hon hade aldrig gjort det. Ingen som kunde gråta med henne, skrika med henne och se solnedgångar med henne.
Visst, de såg solnedgångar men de tyckte att de var fina och visst lyssnade de på musik men bara för att slappna av. Inte för att känna lite mer än lagom, inte för att brinna och vilja, tro och hoppas.
Så en dag när hon var ute och gick fick hon syn på en dikt om att förstå solnedgångar. Den handlade om att förstå vad den andre menar när hon säger vackert, när hon säger rött som kärlek eller blått som havet. Den var skriven på en tegelvägg som en utkastad tanke som fastnade och som vem som helst som förstod den fick plocka ner, försiktigt vika ihop och lägga i sitt hjärta för att ta med hem. Hon förstod, hon ville skrika >>Ja, jag vet!!<<, hon ville skratta och sjunga och dansa och hitta den som skrivit dikten och omfamna honom och säga allt som hon aldrig sagt. Istället log hon bara - inte för brett, utan lagom. Då dök en man upp bakom henne, log med alla tänder, inte alls särskilt lagom och sa med sliskig ton >>Gillar du den? Den är från min senaste bok<<.
*******
Det var en gång en man som utnyttjade gråa människor, ensamma mjölkpaket och vackra tankar för helt marknadsekonomiska syften, men honom tänker jag inte berätta om. Honom har ni alla sett och han finns överallt. Denna berättelse är skriven för alla de som aldrig hittar färgen.
Sålänge.
XD
Kommentarer
Postat av: Marie
FNISSAR
Trackback
