Tankar om otrohet...
Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker det är intressant & kul att följa vissa bloggar. En av de mer kända jag stadigt läser är Katrin Z, föredetta Schulman, som bloggar på Finest.se. Innan jag slog av datorn igår kväll, gick jag som vanligt ut för att kolla om hon lagt in något nytt inlägg. Och belive me, det hade hon! I det inlägget, som för övrigt är cencurerat och borttaget nu, outar hon en känd blond Bellas otrohetsaffär med icke namngiven man. Ska enligt osäkra källor på FB dock vara en stureplanskille med backslick vid namn Jan Sulocki. Hursomhelst dementerar ju Bella såklart i sin blogg, och hotar med att vidta åtgärder för förtal. Okej, utgången lär väl visa sig....
I alla fall. Så började jag fundera lite över det där. Katrin menar att tidningar skriver så mycket lögner & halvsanningar, men såná här grejer, som typ "alla", förutom den mest berörda ofta känner till, är tabu. Hon har ju uppenbarligen rätt, eftersom hennes chef på Finest.se - Alexander Erwik - fick henne att ta bort inlägget 5h senare, fast hon hävdar att hon fått den säkra informationen från säker källa, förmodligen "offret" (Jan, kanske?) ifråga.
Jag har just ingen synpunkt på om Katrin gjorde rätt eller fel, när hon skrev det. Kanske är hon en lögnerska. Avundsjuk? Hämndlysten? Jag vet inte. Jag har dock som jag skrev följt henne länge, och kan egentligen inte tro det. Jag väljer nog att säga, som den genuina småstadssvensk jag är - ingen rök utan eld. Hmm... :-/
Har iaf idag funderat vidare lite...
Jag har bekanta, och kanske t.om någon vän, som jag antingen av någon anledning vet(!), eller har fått veta i andra hand genom så att säga "säkra källor", antingen varit otrogen - eller helt ovetande blivit utsatt för det. I de flesta fall, så har den bedragna partnern aldrig (hittills) fått veta det. Och har de det så har de varit typ den sista att få veta. Att allt kommer fram till sist tror jag inte på i de fallen. De som vet om eländet är alldelles för rädda för att vara "the messenger" fast de ofta påstår att de bryr sig. Jag vet. Jag är ju så´n själv. I de "fall" jag vet om motiverar jag min passitivitet med antingen - det har jag inte med att göra, el - han/hon skulle inte tro mej i alla fall el - hon/han har närmare vänner som vet, om de väljer att inte säga ska inte jag. Alla kanske inte heller vill veta? Kanske har en del "öppna förhållanden"? En del kanske vet men sticker huvét i sanden?
Jag hoppas & tror att jag inte är en av de "lurade". Men man vet ju aldrig? Kanske vet just du saker som skulle rasera mitt liv. Precis som jag kanske vet saker som skulle rasera ditt. Schh.. Don´t speak. Don´t tell me cause´it hurts. ...Eller..?
Ja. Hur gör man egentligen? Tell me!
XXX .....
I alla fall. Så började jag fundera lite över det där. Katrin menar att tidningar skriver så mycket lögner & halvsanningar, men såná här grejer, som typ "alla", förutom den mest berörda ofta känner till, är tabu. Hon har ju uppenbarligen rätt, eftersom hennes chef på Finest.se - Alexander Erwik - fick henne att ta bort inlägget 5h senare, fast hon hävdar att hon fått den säkra informationen från säker källa, förmodligen "offret" (Jan, kanske?) ifråga.
Jag har just ingen synpunkt på om Katrin gjorde rätt eller fel, när hon skrev det. Kanske är hon en lögnerska. Avundsjuk? Hämndlysten? Jag vet inte. Jag har dock som jag skrev följt henne länge, och kan egentligen inte tro det. Jag väljer nog att säga, som den genuina småstadssvensk jag är - ingen rök utan eld. Hmm... :-/
Har iaf idag funderat vidare lite...
Jag har bekanta, och kanske t.om någon vän, som jag antingen av någon anledning vet(!), eller har fått veta i andra hand genom så att säga "säkra källor", antingen varit otrogen - eller helt ovetande blivit utsatt för det. I de flesta fall, så har den bedragna partnern aldrig (hittills) fått veta det. Och har de det så har de varit typ den sista att få veta. Att allt kommer fram till sist tror jag inte på i de fallen. De som vet om eländet är alldelles för rädda för att vara "the messenger" fast de ofta påstår att de bryr sig. Jag vet. Jag är ju så´n själv. I de "fall" jag vet om motiverar jag min passitivitet med antingen - det har jag inte med att göra, el - han/hon skulle inte tro mej i alla fall el - hon/han har närmare vänner som vet, om de väljer att inte säga ska inte jag. Alla kanske inte heller vill veta? Kanske har en del "öppna förhållanden"? En del kanske vet men sticker huvét i sanden?
Jag hoppas & tror att jag inte är en av de "lurade". Men man vet ju aldrig? Kanske vet just du saker som skulle rasera mitt liv. Precis som jag kanske vet saker som skulle rasera ditt. Schh.. Don´t speak. Don´t tell me cause´it hurts. ...Eller..?
Ja. Hur gör man egentligen? Tell me!
XXX .....
Kommentarer
Trackback
